Leithay - Under construction

Vissa tycker att det är modigt att bryta upp, packa väskan och ge sig ut i världen. Nu inatt när jag sitter på jobbet har jag massa tankar som snurrar i huvudet.

Ibland slås jag av en overklighetskänsla mitt i vardagen och tänker är det här verkligen mitt liv, hade jag inte andra planer för mig själv? hur hamnade jag här?

Och utan att egentligen värdera min vardag (för ärligtalat känns det ju skit för alla ibland och andra dagar kan samma saker kännas ganska bra) så tänker jag att man lever bara en gång, vad vill jag fylla mitt liv med? Är USA min dröm eller är det en fix idé? Vad drömmer jag egentligen om? Hur vill jag att mitt liv ska se ut när jag kommer tillbaka? Om man har flera bra alternativ men endå inte känner sig riktigt lycklig, hur vet man då vad som saknas, eller vad som ska ändras på?

När jag läste barn och ungdomspsykologi pratades det om 20 års åldern och uppåt som tiden då man hittar sig själv, men det fanns fan ingen vägbeskrivning.

Det är lätt att hitta människor som vill tala om för dig hur du ska leva ditt liv som vill ge sin alldeles egna ritade karta till lycka. Och jag är så himla trött på människor som granskar mina val i sömmarna, rynkar på pannan säger är det här, är du säker på att du ska gå den här vägen? Eller säger lite nedlåtande, Vems karta har du tittat på nu? eller Så här ser inte min karta ut.

Jag har inte svar på alla mina frågor. Just nu har jag ingen karta utan navigerar efter en kompass. Min kompass säger att jag ska aldrig låta bli att göra något på grund av rädsla, det är aldrig en tillräckligt bra ursäkt. Ofta är det man är räddast för, precis det man mest borde göra.